Tisdagen den 17 januari somnade min älskade mamma in, efter många års jobbig kamp. Hon fick diagnosen alzheimers för ca 8 år sedan, och bodde sedan 5 år tillbaka på ett servicehus. Hon blev allt sämre och hon kännde inte igen oss. Den sissta tiden låg hon mest hela tiden eller satt som en krok i en rullstol. Detta är verkligen inget värdigt liv. Så att hon äntligen fick somna var en befrielse för oss alla.
Mamma skulle ha fyllt 79 år i år och man kunde ju ha tyckt att hon kunde ha fått haft bättre slut på sitt liv än detta.
Men nu har hon det bra på den andra sidan, jag vet att hon ändå är här och håller ett öga på mej. Moa sörjer sin mormor väldigt mycket, hon var som liten väldigt mycket med mormor, hon är så tacksam för alla fina minnen hon har.
Jag har alltid veta att det finns nått annat än det vi ser, efter att få se mamma gå vidare på de sätt hon gjorde stärker min tro ännu mer. Våra nära och kära kom för att möta henne på den fina stenbron som leder över till den andra sidan. Med hjälp av prästen Per Stenberg, vågade hon äntligen släppa taget och gå vidare. När jag kom hem satte jag mej och skrev en dikt, och det var som om hon var hos mej och hjälpte mej.
Mamma skulle ha fyllt 79 år i år och man kunde ju ha tyckt att hon kunde ha fått haft bättre slut på sitt liv än detta.
Men nu har hon det bra på den andra sidan, jag vet att hon ändå är här och håller ett öga på mej. Moa sörjer sin mormor väldigt mycket, hon var som liten väldigt mycket med mormor, hon är så tacksam för alla fina minnen hon har.
Jag har alltid veta att det finns nått annat än det vi ser, efter att få se mamma gå vidare på de sätt hon gjorde stärker min tro ännu mer. Våra nära och kära kom för att möta henne på den fina stenbron som leder över till den andra sidan. Med hjälp av prästen Per Stenberg, vågade hon äntligen släppa taget och gå vidare. När jag kom hem satte jag mej och skrev en dikt, och det var som om hon var hos mej och hjälpte mej.