Blackflash Cockerpoo
 
Ibland är livet hårt, ibland måste man fatta beslut som gör så ont så man inte vill leva. Att vara hundägare är på många sätt en lycka, men när något går fel är allt ett tungt jobb. För oss började allt med lilla Elza, hon är världens underbaraste lilla varelse. Pigg och glad. Vi var så glad för henne, men vi saknade något. Vi fick en chans att ta hand om Ozzy som hade haft lite jobbigt. Allt var så himla perfekt. Den 14 mars i fjol födde Elza en kull valpar. I den kullen föddes en liten prins, Eddie. Ödet ville att vi skulle ha den killen kvar och han kom att bli mitt hjärtas guld, min hund, min älskade KOJK, ja jag kallade honom för kojk. Han var så kelig och visste inte hur väl han ville, aktiv och trevlig. Men något hände, han började bli mer och mer egensinnig. Först gången han bet mej var i somras, då skulle jag klippa hans klor. Hela min värld rasade, hur kunde det bli så, ingen av våra andra hundar hade gjort så. Allt fortsatte, han blev mer och mer "sur" man fick inte bestämma vad han skulle göra. En gång när jag skulle flytta på honom, högg han mej i tummen ganska så illa. Diskussionen tog ny fart om hur vi skulle för med honom, men mitt hjärta sa att Nää det går över. Vi anlitade en hundpsykolog som kom hit och hjälpte oss med tips på hur vi skulle göra, men inget hjälpte. Vi har den sista tiden varit tvungna att besöka veterinären för att klippa hans klor. Och då fick dom vara två, och ha munkorg på honom. När jag för någon vecka sedan skulle klippa hans päls, var nog det som fick mina tankar att klarna. Hunden mådde inte bra, han kämpade med allt han hade för att komma fri, vi satta munkorg på honom och han var panikslagen, högg och försökte ta sej fri. Droppen blev när han till synes helt utan anledning, högg mot min armbåge då förstod jag att jag hade gjort fel, han skulle ha sovit för länge sedan, något gick fel. Jag förstod att jag hade tagit honom i försvar, att mitt hjärta och min kärlek till honom hade satt hinder för att jag skulle se hur illa det var.

När valparna föddes i denna kull, insåg jag att det var fel att låta honom vara kvar, vi visste ju inte hur han skulle bete sig mot valparna. Tankarna fanns ett tag på att lämna bort honom på foder, men nää! En sån hund ska inte flyttas på.

Mitt hjärta har gråtit floder, mina ögon har svämmats över av tårar. Min sorg är oändligt stor, det är som någon har skurit ut en bit av mitt hjärta. Fredagen den 1 april fick han ro, han somnade efter en hård kamp även där. Då förstärktes min övertygelse om att jag gjort rätt. Han var inte frisk!

När vi kom hem och dagarna nu efter har det varit så lugnt här, lugnet är nästan skrämmande. Även det fick mej att förstå hur mycket energi den hunden hade. Jag bär Eddie hårt inne i mitt hjärta, där kan ingen ta honom ifrån mej, där är han min, min älskade KOJK, som ändå var en Duckig hund!

Matte älskar dej!

Nu får livet gå vidare, tanken är att vi ska ge en ny liten varelse en chans att få växa upp i vår flock. Många kanske tror att vi väljer bort Eddie för att behålla en annan hund, ja på sätt och vis. Men det var snarare en hjälp att fatta de beslut som vi så länge burit på. 
Picture
4/3/2011 08:12:23 am

Sånt händer, människor föds med beteendeproblem varför skulle inte hundar kunna göra det.
Likväl som man kan få diabetes så kan man få psykiska sjukdommar, både människor o djur.
Lasta inte dig själv, en hund som biter oprovocerat mår bättre vid regnbågsbron.

Styrketassar från Wilma

Reply
Carola Nyström
4/3/2011 08:22:58 am

Tack Wilma, du är en klok hund du!!

Voff från oss!!

Reply



Leave a Reply.