Eddie har kommit in i en riktig spökålder nu, han skäller åt allt och alla. Han vaktar på mej hela tiden, precis som om han känner på sej att matte inte mår så bra. Ha är så söt min lilla kille, blir så ledsen när jag känner att jag inte orkar med. Ibland kommer det över mej, att jag kanske inte skulle ha sparat Eddie, utan sålt honom med. Men mitt hjärta är alldeles för sårbart, för att jag skulle kunna välja bort någon. Hoppas att jag snart får min ork tillbaka, så jag kan ta mej an mina hundar igen. Saknar våra promenader i skogen och stora ruset på täkten.
Kram på er som läser min blogg!